joehns

Rent biologiskt vet jag att halva släkten är från Umeå och dess omnejd. Känslomässigt så har jag alltid haft en stark känsla för norrland och stormtrivts när jag varit på besök. Men jag kan inte direkt säga att min personlighet är så norrländsk i alla lägen. Ordflödet sker på en bred skånska som får bonden i OLW reklamen att te sig som rena rikssvenskan. Och mitt tempo i livet är allt annat än ett norrländs lugn.

Nej det är något annat...

Att jag trots 20-års harvande i allsvenskan fortfarande håller på Björklöven och nu gått med i deras Facebook grupp är ett bevis på att kopplingen finns kvar.

Att jag fått familjen till att börja åka på skidsemester är ett annat. Att jag dessutom börjat fundera på om det inte skulle gå att komma iväg på två skidsemestrar per år ger mig en inre trygghet i att släktbandet till norr finns kvar.

När jag i dag susar fram i full fart på mina inlines ivrigt påjagad av mina nyss inköpta stavar och kommer på mig själv med att fundera på om det är möjligheten till ökad träning av överkroppen eller känslan av att åka längdåkning som är den största behållningen av de inköpta stavarna. Ja, då är det definitivt, det bor en norrlänning inom mig...

Så var det då dags för mobiltelefonmarknaden att gå in i engångsbranschen.

Det känns helt fel att bara några månader efter det att miljödebatten brusade som allra värst i media få nyheten om att franska Bic nu lanserar engångsmobilen. Bic är annars mest känt för sina engångständare.

Visst kan det finnas tillfällen då man tillfälligt behöver en mobiltelefon. Semestern kan onekligen vara ett sådant legitimt tillfälle. Framförallt om man till vardags är utrustad med en telefon i tjänsten och känner att den moraliska gränsen går vid några privata samtal hem till familjen när man är i tjänst och på resande fot. Men annars borde det i rimlighetens namn räcka med ett lokalt kontantkort. Om nu inte påhittiga affärsutvecklare kommit på idén med operatörslåsta lurar.

Jag har en åsikt - Detta är ett I-landsproblem som vi kan bespara oss.

Jag surfade förbi ovanstående rubrik... den journalisten kan inte ha någon nämnvärd insikt i IT-världen.

Det vet väl alla att datorer är antingen grå, svarta eller härligt beiga. Om det nu inte är en albino från Apple.

Er humoristiske filosof - Per Joehns

Den inte så lite provocerande rubriker är inte så farlig som den låter.
Helen Nordfors (Webmaster SantaMaria) har skrivit ett helt underbart inlägg om hur som ensamstående 30+ kvinna började plugga IT i slutet av nittiotalet. Läs, begrunda och återkom gärna för att kommentera.

Webb 2.0 ger fördel kvinnor 

Jag studerade själv IT mellan 1995 och 1998, åren då SVUXA och kvotering gjorde att äldre fick ökade möjligheter att studera på eftergymnasiala utbildningar. Det gjorde att andelen äldre och andelen kvinnor var relativt hög ur ett IT perspektiv. Det var härligt att se hur förhållningssättet till studier och IT varierade. Och jag kan lova att varje kategori hade sitt att bidra med. Skulle IT världen enbart bestå av yngre killar med kepsen bakvänd skulle inte många administrativa system vara särskilt anpassade till att stödja några verksamhetsprocesser. Men å andra sidan tror jag att hela näringslivet skulle administreras i Excel om de inte fanns.

Nu känner jag mig så där tråkigt neutral igen.... Men jag måste medge att jag förespråkar mixen av ung/gammal, kille/tjej.

Två Buzzword i en och samma rubrik. Inte illa för att vara en fredagskväll!

Ni som har följt mina inlägg i bloggen kan inte ha undgått att notera att jag trivs i gränslandet mellan IT och affärsutveckling. När jag nu sitter och går igenom den privata mailskörden för vecka 33 fastnar jag för ett inägg från dataföreningens Bloggstafett. Det är Linus Malmberg (Bloggstafetten) som menar att SOA skapar förutsättningar för den flexibilitet i affärsprocesserna som krävs för att strategiskt kunna arbeta med utveckling av affärsmodellerna.

Han radar upp begrepp efter begrepp som sammanfaller med mitt eget sätt att se på affärsutveckling. Den kanske mest betydelsefulla faktorn är förmågan att våga test nya idéer och se saker ur ett annat perspektiv. Jag återkommer här till gårdagens inlägg där jag berörde organisationskulturen. För jag är övertygad om att företag som skapar en kultur där det finns utrymme för att komma med idéer, där det finns utrymme för ett och annat misslyckande och framförallt där det finns öron, ögon och näsor som är med ute hos kunder och leverantörer. Jag har arbetat på företag där man säger att det finns utrymme och man lever upp till det. Jag har också jobbat på företag där det var mer prat än verkstad. Jag har sett många lysande idéer tryckas ner i halsen på medarbetar som haft samma förväntningar på respons som ett barn som kommer hem och visar att de lärt sig läsa.

Jag vill uppmana alla ledare och medarbetare att ibland svälja prestigen och istället se till helheten.

Under IT åren i slutet av förra seklet så såg vi företag växa upp som svampar ut jorden. Jag läste en gång en intervju med två anställda på Framfab. Deras uppgift var från början att jobba med webbutveckling. Nu reste de runt i Europa och startade ett nytt kontor varje vecka. Deras uppgift var att se till att Framfab kulturen planterades. Alla ni som närmat er begreppet organisationskultur vet att just kulturen i en organisation är ett starkt fenomen, men inget man bygger på en förmiddag eller två.

Efter det att bubblan sprack så tystnade skriverierna och antalet kostymklädda män med portföljer fyllda med riskvilligt kapital blev allt glesare. För ett ögonblick fick de traditionella industribyggarna vatten på skovelhjulen och basunerade ut att företag byggs med blod, svett och tårar. Och företagets värdering skulle åter visas i realkapital och solida vinstprognoser. Övertecknande orderböcker blev åter mer eftertraktade än överskattade affärsidéer som kunde blåsas upp. Det var i alla fall så vi fick det presenterat för oss i media.

Men samtidigt så måste jag få säga att mycket av det här rykts ur sitt sammanhang. I ena ringhörnan stod den moderna IT organisationen, i den andra de väletablerade industriföretagen. Jämförelsen är inte rättvis. Ur ett historiskt perspektiv kommer vi ofta ihåg de som fortfarande är verksamma och som lyckats överleva. I nutiden är det mer svart eller vitt, inte minst i nutidens mediebrus. Är vi på väg upp lyfts alla succés stories fram, är vi på väg ner njuter vi av att läsa hur urbenat korkade alla var som trodde på idén. Men hur många tappra och vågliga entreprenörer har det inte funnit för att få fram ett Ericsson eller ett SKF?

I veckan utskick av DagensPS går att läsa om  en ny uppstickare i IT världen. Det är 18-åriga Catherine Cook som med sin internet-community Myyearbook.com seglat upp som en stjärna på IT-himlen och som spås tjäna miljarder.

Visst kan jag se det absurda i att hon på några år tjänar miljarder på lite ettor och nollor som studsar runt i våra telefonledningar (trådbundna eller trådlösa). Men det är egentligen inte mer konstigt än att det finns idrottsmän som har veckolöner som motsvarar årsomsättningen i många av våra företag. Och framförallt är det väl att någon rekonfigurerar marknaden för hur man bygger företag. Jag står fortfarande med fötterna på jorden och tror att långsiktigt framgångsrika företag och organisationer måste ha något mer än riskvilligt kapital för att lyckas. Men finns det en bra grund i företaget så är det väl med all rätt man tar chansen att utveckla idén. Och många av mina kompisar som driver företag har bevittnat att utvecklingen styr man inte alltid sjäv över. Blir ens varor och tjänster efterfrågade så är det inte lätt att sätta sig ner och säga - Nej tyvärr vi vill inte bli större så tyvärr... För vissa fungerar det att säga nej och i stället bygga på sin exklusivitet, men för det flesta innebär det att man tycks med.

Per Joehns - Er vän i det filosofiska gränssnittet mellan nybyggare och förvaltare

Inför OS i Kina så har debatten till stor del handlat om mänskliga rättigheter. Eller kanske mer avsaknaden av mänskliga rättigheter. Hur det står till med de mänskliga rättigheterna i Kina är jag inte rätt person att svara på, jag har inte varit där. Efter den massiva rapportering som varit i media så skulle man behöva se det med egna ögon för att få en nyanserad bild. Media har en förmåga att göra allt medialt anpassat. Samtidigt betvivlar jag inte att det förekommer övergrepp som med vår västerländska referensram för länge sedan har passerat det acceptabla.

Det som jag istället har funderat över är relationen mellan ett världsproblem, kommersiella särintressen och den förbrödrande idrotten. I det här fallet är det de mänskliga rättigheterna i Kina. Men vi har se många exempel genom åren. Det var apartheid i Sydafrika, svartas kamp i USA, den globala miljöförstörelsen... Ja listan kan göras lång.

I den nu pågående OS debatten ställer jag mig frågan om vi på sikt når bäst resultat genom att närvara eller inte närvara. Och här skall man se det ur ett livscykel perspektiv.

•·         Var det rätt av den internationella olympiska kommittén att ge Kina OS?

•·         Var det rätt av de multinationella företagen att knyta sponsorkontrakt och vinna marknadsandelar?

•·         Skall vi som nation ställa upp?

•·         Skall den enskilde idrottsutövaren ställa upp?

Detta är frågor som snurrat i media och det har varit för och emot. Det är lätt att ryckas med och säga att vi skulle varit tuffare och inte gett Kina möjligheten till propaganda föreställning. Men samtidigt skulle vi då också tacka nej till möjligheten att låta denna fråga få en sådan genomslagskraft i media som den fått.

Var går gränsen när man agerar som företag eller organisation. Ska Coca Cola till 100% tänka på att maximera vinsten. Och gör man det genom att delta eller att bojkotta. Kan man som företag/organiastion ta socialt ansvar och förändra något till det bättre. Eller är socialt ansvar ännu ett buzz word som flådiga management konsulter svänger sig med för att kunna kränga några uppdrag till?

Jag känner att jag saknar min ungdomliga säkerhet i debatten. Det vill säga förmågan man har som ung när man fortfarande är övertygad om att man kan förändra världen. För 20 år sen skulle jag haft en klar åsikt och i denna blogg uttryckt den så verbalt jag kunnat. Men nu är jag inte lika övertygad. Jag ser för och nackdelar med att agera på olika sätt.

Detta gör mig frustrerad!

Jag tänker tillbaka på en gammal stand up show med Tomas Pettersson där han berättar att han j***ar i det inte har någon åsikt. Om hur kvällstidningsjournalisterna ringer och frågar honom "Vad tycker du Tomas?" , varpå han frågar, "Vad tycker dom andra?". Nej då är man lite avundsjuk på Alexander Bard som år efter år, intervju efter intervju fortsätter att ha åsikter om det han både vet och inte vet någonting om.

Nu är det dags att skärpa sig och faktiskt skaffa sig en åsikt om någonting. Annars blir bloggen en ända lång Allsång på Skansen. Lite smått underhållande men inte mer.

Häng med och gör ett inlägg på min blogg så att jag får lite mothugg eller medhåll i debatten.

Er för stunden lite mjäkigt filosofiska åsiktsmaskin...