joehns

Jag måste bara säga några ord om Kvidingeprofilen. Det är ett EU leader projekt där samverkande förening i Kvidinge har inlett en förstudie för at undersöka möjligheten till en vandringsled genom byn där kultur, natur, historia och upplevelser skall ge fler anledning att besöka Kvidinge.

Det finns så mycket kultur och historia i bygden som är värd att lyftas fram. Förra året så aktualiserades detta i och med vårt 200-års jubileum av kronprins Carl-August död vid Kvidinge hed. Den sista monarken innan familjen Bernadotte klev in på scenen.

Då jag, som ni vet, har ett brinnande intresse för organisations och ledarskapsfrågor så ska det bli spännande att följa projektet. Inte bara utifrån projektets mål, utan även för att se hur flera olika organisationer med skilda inriktningar och egna dagordningar kan samverka i ett gemensamt projekt. Jag är helt övertygad om att vi medverkande organisationer kommer att knyta band som kommer att skapa framtida synergier.

Jag lovar att återkomma med fler reflektioner kring detta framöver.

I flera år har musikbranschen fasat, bespottat och skrikit över fildelningens framväxt. Och jag kan förstå frustrationen när man ser fundamentet för kassavalvet rinna bort likt en omvänd bränningsprocess. Tidigare har branschen genom singlar, album, konserter, best of skivor, posters and you name it lyckats få betongen i fundamentet under kassavalvet att bränna sig allt hårdare och intaktare. De senaste tio åren har man istället sett betongen lösas upp och kassavalvet har allt mer liknat det lutande tornet i Pisa.

Men nu har den brittiske sångaren Patrick Wolf tagit saken i egna händer och provar en affärsmodell som mer liknar .com äran från slutet av 90-talet än traditionell musikindustri.

I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Kristin Lundell om hur Patrick Wolf valt att bygga upp en finansiering av kommande album genom att sälja aktier till sina fans. Det ska bli intressant att se hur fansen ägarintressen i artisten påverkar artistens frihet i musikskapandet. Men i och för sig så är det väl få artister i dag som har den friheten. Per Gessle, Björn & Benny och några till har väl full frihet över sitt musikskapande medan ungdomarna i Idol knappast har så mycket att säga till om.

En positiv effekt skulle kunna vara att ägarna/fansen ställer krav på artisten att inte helt flippa ut. Artistens varumärke blir även ägarnas intresse istället för att vara individens högst personliga sak.

En sak kan man i alla fall konstatera och det är att det är i kristider som ny lösningar och affärsmodeller föds.

Läs artikeln på SvD

Jag tillhör inte de flitigaste användarna av Facebook direkt. Men det är ett roligt sätt att se om ens nuvarande och tidigare kompisar lever. Även om jag personligen föredrar LinkedIn.  Och anledningen till det är att LinkedIn har en professionellare och seriösare inriktning.

Jag tillhör kategorin som gärna skulle vilja förmedla enbart positiva nyheter och infallsvinklar. Jag drömmer om att vara en riktig Hissare, men i dag ska jag i stället ta på mig rollen som Dissare.

Det är dags att dissa begreppet Quiz. För er som är lyckligt ovetande så är det ett fenomen, vad jag vet mestadels förekommande på Facebook, där personen genom att svara på frågor får reda på

•·         vilken glass man är

•·         vilket yrke man är

•·         hur man kommer att dö

•·         vilken bil man är

•·         vilken sport man är

•·         vilken politiker man är

•·         vilken artist man är

•·         vilket klädesplagg man är

•·         ...

Ja ni ser ju själv vikten av att få svar på ovanstående frågor J. Om riksbankschefen undrar var inflationen tagit vägen nu när vi närmar oss deflation så vet jag svaret. Inflationen ligger i antalet Quizar på Facebook.  

Jag väljer därför att dissa Quizar.

Håller ni med mig?

Per Joehns - Er filosofiske vän på nätet som har för mycket annat att göra för att ha tid att ta reda på vilken glass jag är.

Ibland blir vissa saker mer komiska än vad de behöver vara.

Att främja mångfald har blivit ett mantra som basuneras ut i tid och otid. Vad som läggs i begreppet mångfald är inte alltid så viktigt, bara det främjar mångfalden. Jag har egentligen inte funderat så mycket över detta utan har ryckts med i hurrarropen till mångfalden. Och min inställning är fortfarande att mångfald är bra.

Det komiska, eller kanske ironiska, i mångfaldsarbetet är att det ofta hanteras med enfald.

För att nämna några exempel ur verkligheten så jobbar man med att få fler kvinnliga företagare genom att skapa nätverk för enbart kvinnliga företagare. Fler skall kvinnor ska ta plats i styrelser och ledande befattningar genom nätverk där endast kvinnor är välkomna.

Hur ska vi män då se potentialen och inte hoten i mångfalden?

Jag har precis läst ett intressant blogginlägg av Christer Berg där han tar upp risken med att bli bedragen på de sociala sajterna.

Min första reflektion när jag såg rubriken var de är klart att det finns bedragare på Facebook.

Men i inlägget beskriver Christer även hur sociala sajter som här och nu används i professionella affärsrelationer används av bedragare. Han visar exempel från LinkedIn och Twitter.

Sluta inte vara social på nätet, men läs inlägget och reflektera över riskerna.

Sociala sajter guldgruva för bedragare, av Christer Berg.

Som tidig 70-talist så befinner jag mig per definition mitt emellan den digitala generationen och resten av mänskligheten. 

Det innebär att jag historiskt hamnar på den sidan som kommer att jämföras med:

• Frederick Winslow Taylor, Taylorismens fader.
• Tomas Edison,  Glödlampans fader.
• Johannes Gensfleisch zur Laden zum Gutenberg, Boktryckarkonstens fader.

Personer födda i mitten av 70-talet och framåt räknas per definition till den digitala generationen. Dessa definieras som personer som till stor del verkar och kommunicerar digital via internet, sms och andra digitala format. Eftersom jag själv ligger i gränslandet mellan detta paradigmskifte i sätt att förhålla sig till sig själv och sitt sätt att kommunicera tycker jag fenomenet är intressant. Det faktum att jag verkar inom IT området och därmed har lättare för att ta till mig nya digitala fenomen gör att jag ibland känner att jag lever ett liv som dubbelgångare.

En del av mig älskar att befinna sig i den digitala generationen. Att blogga, skicka  e-mail och hitta lösningar där kommunikationen över Internet spelar en avgörande betydelse. En värld där merparten bedriv o nätverk och där tid, rum och geografi har en underordnad betydelse.

 Den andra delen av mig gillar det traditionella i att kommunicera "in real life" där vi kan se, lukta, känna, höra nyanser etc.  En värld där organisationsstrukturen fortfarande benämns i avdelning, enhet, division, hierarkisk, funktionell eller matris.

Det är inte utan att jag ibland tvekar på var gränsen för den digitala generationen egentligen går. I media sägs det ofta att personer som i dag är 35 år och yngre i större utsträckning lever sina liv digitalt och odlar relationer och identiteter i cyberspace. Spännande, men samtidigt lite skrämmande. Det är inte utan att det går att dra paralleller med religiösa sekter som helt tar avstånd från det samhälle vi lever i.

Per Joehns - Er filosof i gränslandet mellan det digitala och analoga

Mygazines är ytterligare en sajt som väljer att operera i den juridiska gråzonen.

På sajten kan du som användare ta del av samlade tidningar från hela världen. Flertalet stora internationella tidningar och ett antal svenska finns att tillgå. Problemet är att det inte är tidningsutgivarna som helt plötsligt blivit givmilda.

Istället är det ännu en gren i den förgrening av kreativa idéer som gör sig bäst på Internet.

Och man behöver inte vara jurist för att inse att tidningsindustrin nu går samma öde tillmötes som musikindustrin.

Länk: http://www.mygazines.com/

Så var det då dags för mobiltelefonmarknaden att gå in i engångsbranschen.

Det känns helt fel att bara några månader efter det att miljödebatten brusade som allra värst i media få nyheten om att franska Bic nu lanserar engångsmobilen. Bic är annars mest känt för sina engångständare.

Visst kan det finnas tillfällen då man tillfälligt behöver en mobiltelefon. Semestern kan onekligen vara ett sådant legitimt tillfälle. Framförallt om man till vardags är utrustad med en telefon i tjänsten och känner att den moraliska gränsen går vid några privata samtal hem till familjen när man är i tjänst och på resande fot. Men annars borde det i rimlighetens namn räcka med ett lokalt kontantkort. Om nu inte påhittiga affärsutvecklare kommit på idén med operatörslåsta lurar.

Jag har en åsikt - Detta är ett I-landsproblem som vi kan bespara oss.

Den inte så lite provocerande rubriker är inte så farlig som den låter.
Helen Nordfors (Webmaster SantaMaria) har skrivit ett helt underbart inlägg om hur som ensamstående 30+ kvinna började plugga IT i slutet av nittiotalet. Läs, begrunda och återkom gärna för att kommentera.

Webb 2.0 ger fördel kvinnor 

Jag studerade själv IT mellan 1995 och 1998, åren då SVUXA och kvotering gjorde att äldre fick ökade möjligheter att studera på eftergymnasiala utbildningar. Det gjorde att andelen äldre och andelen kvinnor var relativt hög ur ett IT perspektiv. Det var härligt att se hur förhållningssättet till studier och IT varierade. Och jag kan lova att varje kategori hade sitt att bidra med. Skulle IT världen enbart bestå av yngre killar med kepsen bakvänd skulle inte många administrativa system vara särskilt anpassade till att stödja några verksamhetsprocesser. Men å andra sidan tror jag att hela näringslivet skulle administreras i Excel om de inte fanns.

Nu känner jag mig så där tråkigt neutral igen.... Men jag måste medge att jag förespråkar mixen av ung/gammal, kille/tjej.

Under IT åren i slutet av förra seklet så såg vi företag växa upp som svampar ut jorden. Jag läste en gång en intervju med två anställda på Framfab. Deras uppgift var från början att jobba med webbutveckling. Nu reste de runt i Europa och startade ett nytt kontor varje vecka. Deras uppgift var att se till att Framfab kulturen planterades. Alla ni som närmat er begreppet organisationskultur vet att just kulturen i en organisation är ett starkt fenomen, men inget man bygger på en förmiddag eller två.

Efter det att bubblan sprack så tystnade skriverierna och antalet kostymklädda män med portföljer fyllda med riskvilligt kapital blev allt glesare. För ett ögonblick fick de traditionella industribyggarna vatten på skovelhjulen och basunerade ut att företag byggs med blod, svett och tårar. Och företagets värdering skulle åter visas i realkapital och solida vinstprognoser. Övertecknande orderböcker blev åter mer eftertraktade än överskattade affärsidéer som kunde blåsas upp. Det var i alla fall så vi fick det presenterat för oss i media.

Men samtidigt så måste jag få säga att mycket av det här rykts ur sitt sammanhang. I ena ringhörnan stod den moderna IT organisationen, i den andra de väletablerade industriföretagen. Jämförelsen är inte rättvis. Ur ett historiskt perspektiv kommer vi ofta ihåg de som fortfarande är verksamma och som lyckats överleva. I nutiden är det mer svart eller vitt, inte minst i nutidens mediebrus. Är vi på väg upp lyfts alla succés stories fram, är vi på väg ner njuter vi av att läsa hur urbenat korkade alla var som trodde på idén. Men hur många tappra och vågliga entreprenörer har det inte funnit för att få fram ett Ericsson eller ett SKF?

I veckan utskick av DagensPS går att läsa om  en ny uppstickare i IT världen. Det är 18-åriga Catherine Cook som med sin internet-community Myyearbook.com seglat upp som en stjärna på IT-himlen och som spås tjäna miljarder.

Visst kan jag se det absurda i att hon på några år tjänar miljarder på lite ettor och nollor som studsar runt i våra telefonledningar (trådbundna eller trådlösa). Men det är egentligen inte mer konstigt än att det finns idrottsmän som har veckolöner som motsvarar årsomsättningen i många av våra företag. Och framförallt är det väl att någon rekonfigurerar marknaden för hur man bygger företag. Jag står fortfarande med fötterna på jorden och tror att långsiktigt framgångsrika företag och organisationer måste ha något mer än riskvilligt kapital för att lyckas. Men finns det en bra grund i företaget så är det väl med all rätt man tar chansen att utveckla idén. Och många av mina kompisar som driver företag har bevittnat att utvecklingen styr man inte alltid sjäv över. Blir ens varor och tjänster efterfrågade så är det inte lätt att sätta sig ner och säga - Nej tyvärr vi vill inte bli större så tyvärr... För vissa fungerar det att säga nej och i stället bygga på sin exklusivitet, men för det flesta innebär det att man tycks med.

Per Joehns - Er vän i det filosofiska gränssnittet mellan nybyggare och förvaltare

Inför OS i Kina så har debatten till stor del handlat om mänskliga rättigheter. Eller kanske mer avsaknaden av mänskliga rättigheter. Hur det står till med de mänskliga rättigheterna i Kina är jag inte rätt person att svara på, jag har inte varit där. Efter den massiva rapportering som varit i media så skulle man behöva se det med egna ögon för att få en nyanserad bild. Media har en förmåga att göra allt medialt anpassat. Samtidigt betvivlar jag inte att det förekommer övergrepp som med vår västerländska referensram för länge sedan har passerat det acceptabla.

Det som jag istället har funderat över är relationen mellan ett världsproblem, kommersiella särintressen och den förbrödrande idrotten. I det här fallet är det de mänskliga rättigheterna i Kina. Men vi har se många exempel genom åren. Det var apartheid i Sydafrika, svartas kamp i USA, den globala miljöförstörelsen... Ja listan kan göras lång.

I den nu pågående OS debatten ställer jag mig frågan om vi på sikt når bäst resultat genom att närvara eller inte närvara. Och här skall man se det ur ett livscykel perspektiv.

•·         Var det rätt av den internationella olympiska kommittén att ge Kina OS?

•·         Var det rätt av de multinationella företagen att knyta sponsorkontrakt och vinna marknadsandelar?

•·         Skall vi som nation ställa upp?

•·         Skall den enskilde idrottsutövaren ställa upp?

Detta är frågor som snurrat i media och det har varit för och emot. Det är lätt att ryckas med och säga att vi skulle varit tuffare och inte gett Kina möjligheten till propaganda föreställning. Men samtidigt skulle vi då också tacka nej till möjligheten att låta denna fråga få en sådan genomslagskraft i media som den fått.

Var går gränsen när man agerar som företag eller organisation. Ska Coca Cola till 100% tänka på att maximera vinsten. Och gör man det genom att delta eller att bojkotta. Kan man som företag/organiastion ta socialt ansvar och förändra något till det bättre. Eller är socialt ansvar ännu ett buzz word som flådiga management konsulter svänger sig med för att kunna kränga några uppdrag till?

Jag känner att jag saknar min ungdomliga säkerhet i debatten. Det vill säga förmågan man har som ung när man fortfarande är övertygad om att man kan förändra världen. För 20 år sen skulle jag haft en klar åsikt och i denna blogg uttryckt den så verbalt jag kunnat. Men nu är jag inte lika övertygad. Jag ser för och nackdelar med att agera på olika sätt.

Detta gör mig frustrerad!

Jag tänker tillbaka på en gammal stand up show med Tomas Pettersson där han berättar att han j***ar i det inte har någon åsikt. Om hur kvällstidningsjournalisterna ringer och frågar honom "Vad tycker du Tomas?" , varpå han frågar, "Vad tycker dom andra?". Nej då är man lite avundsjuk på Alexander Bard som år efter år, intervju efter intervju fortsätter att ha åsikter om det han både vet och inte vet någonting om.

Nu är det dags att skärpa sig och faktiskt skaffa sig en åsikt om någonting. Annars blir bloggen en ända lång Allsång på Skansen. Lite smått underhållande men inte mer.

Häng med och gör ett inlägg på min blogg så att jag får lite mothugg eller medhåll i debatten.

Er för stunden lite mjäkigt filosofiska åsiktsmaskin...

Jag har varit inne på det tidigare. Genom att titta på barn kan man lära sig mycket om organisation och ledarska. Inte minst går det att se vad som skapar driv och motivation.

På lördagsmorgonen skulle våra två barn följa med mamma och handla. Tempot när kläderna skulle på och tänderna borstas var inte direkt slutspelstempo, snarare försässong i division fyra.

Men med ett litet tävlingsmoment så visade det sig att båda ville vara med och slåss om en plats i startelvan. Dottern, som är den äldre, fick naturlig upp ett högre tempo och gick i mål som etta. Hennes vinnarglädje höll på att försätta sonen i missmodig förlorarstämning.

Dotterna, som redan visar prov på ledaregenskaper, utbrister direkt. Vi ser om du kan bli tvåa för mamma är inte klar än.
Sagt och gjort, vinnarinställningen var åter påkopplad och efter bara en kort stund gick man i mål.

Då utbrister sonen. "JAG VANN TVÅA".....

Det var ett tag sen jag skrev något om Permalogic. Men nu händer det en hel del.

Onsdagen den 25 juni kunde ni se vår annons i bilaga till Dagens Industri. Det var näringslivet i nordvästra Skåne som presenterade sig och vi tog chansen att visa upp oss.

I samband med detta lanserade vi även vår nya hemsida på http://www.permalogic.se/