joehns

Vid frukosten i morse utspelade sig nedanstående dialog mellan mig och min son.

Alla föräldrar vet det... barn är aldrig så pigga som när de ska gå och lägga sig

När vi väl fått dottern att gå och lägga sig utbrister hon "Sova är tråkigt".

Med all pedagogik jag kunde uppbringa förklarade jag att man behöver sova för att orka med skolan, orka träna, inte sluta växa... jag ni vet allt det där man kommer på.

Då tittar hon på mig och utbrister "Men pappa, tänkt så mycket viktigt man skulle hinna med istället för att bara ligga här och sova!"

Hmm... gissa om jag känner igen mig i det när jag en bit efter midnatt fortfarande brukar sitta uppe och få något vettigt gjort.


Per Joehns - Er filosofiske och pedagogiske förälder!

Nu har Veckans Affärer presenterat en ny lista med 101 SUPERTALANGER.

En imponerande lista med många personer som verkligen har presterat något. Eller... ???

Givetvis är det fantastiska individer som har något som innebär att de gör avtryck i debatten.
Men... vilken betydelse har de egentligen fär att lyfta sin organisation?

Är det så att en eller ett par personer på toppen i en organisation kan göra skillnad?
Frågan har aktualiserats i och med debatten om löner och bonus inom top management.

Men jag vill släppa debatten om pengar. Den frågan är till viss del irrelevant och handlar mer om girighet än om resultat. För handen på hjärtat, hur ofta är det organisationens resultat som avgör ledarnas bonus? Och följdfrågan blir således, hur ofta har personen verkligen haft betydelse för resultatet.?

Givetvis gör dessa personer en rejäl uppoffring och är värda en rejäl kompensation för detta med tanke på att familjen blir en sekundär prioritering och de krävs 100 % fokusering 24/7.

Men om man bortser från denna delen så känner jag att jag verkligen skulle vilja fördjupa mig i frågan kring vilken betydelse en enskild individ har för organisationens resultat. Är han/hon unik eller bara en roll som många egentligen skulle kunna iträda sig utan att ha unika egenskaper. Är det en roll denna individen spelar som innebär en viss form av auktoritet och karaktär som är mer knuten till rollen än till individen. Precis som att det finns några stycken skådespelare som har gestaltat James Bond genom åren och bara det faktum att karaktären är just James Bond innebär att de höjs upp ett antal pinnhål på statustrappan?

Vad tycker ni?

Er filosof i managementdebatten!

Jag har precis fått ett sms som berättar att jag blivit farbror. Är det vuxenpoäng på att bli farbror för första gången även om man närmar sig de 39 året!

En person som har varit bra, ja faktiskt i världsklass, försöker åter igen på ett naivt sätt komma tillbaka i rampljuset och glänsa. Patetiskt och tändvätska för vilken tabloidjournalist som helst.

Det är hur lätt som helst att falla in i jantelagarnas klagomur och falla in i denna ondgörelse över personer som vill glänsa.

Men STOPP.... jag håller inte med. Jag är så djupt beundrad av personer som likt Foppa brinner för det dom gör. Det är inte pengar som driver. Tro mig, han har så att han klarar sig! Det är kärleken till det han gör, spelar hockey. Att älska det man gör, vara duktig på det och dessutom vara beredd att stå med brallorna nerdragna gång på gång inför journalister och experter som än en gång bevittnat ett avbrutet försök att komma tillbaka.
Det är beundransvärt. Jag hoppas så innerliggen att han får avsluta med några fantastiska år där han får ge hockeypubliken det de vill se och det han vill leverera.

Jag bevittnade själv Kenny All Star matchen i Ängelholm när Kenny Jönsson, en annan världslirare, sa tack och hej och placerade hockeyrören på hyllan. En spelare som kunde haft 10 år kvar med miljonkontrakt väljer att åka hem till moderklubben i Allsvenskan för att spela upp laget i sitt hjärta till Elitserien. Inte för pengarna, inte för sitt ego, utan för kärleken till klubben och sporten.

Per Joehns - Er filosofiske vän i idrottsvärlden!

I senaste utskidket av Accelerera med Ola Wallström tar Ola upp behovet av att ta sig tid att tänka.
Tid då vi reflekterar, finner nya sätta att göra saker på och kläcker nya idéer.

Läs hela Olas inlägg på deras hemsida Mera mål - Accelerera med Ola Wallström.

Jag kan varmt rekommendera er att prenumerera på Olas veckobrev!

Som ledare och förälder råkar man förr eller senare ut för det. Det vill  säga en styrelse som höjer rösten och säger "Här skall säljas lotter och ingen kommer undan!".

Jag har aldrig, och kommer aldrig, att vänja mig vid eller acceptera detta. 

Har kassören räknat rätt?
Vi ska inledningsvis bortse från själva tvånget och istället ifrågasätta hur kassören/styrelsen tänker:

Min övertygelse är att merparten av all försäljning sker till familjen, släkt och vänner som troligtvis aldrig skulle köpt lotten annars. Okej, det finns undantag då lotter av typen Bingolotto och Triss bevisligen har en viss förmåga att sälja sig själva utan  föreningstvång. Däremot är dessa personer troligtvis beredda på att stötta den verksamhet som sitt barn är med i.

Jag tar mig friheten att göra ett räkneexempel:

Försäljning av lotter innebär att om lotten kostar 10 kr så tillfaller ca 5 kr till föreningen. Det innebär vidare att en kontantinsatts från barnets supportrar (föräldrar etc.) skulle innebär halva kostnaden, eller dubbla bidraget till personen/laget/föreningen.  V A K N A  alla kassörer, ni begår tjänstefel!

I stället för att falla i gapet på spelföretagens marknadsförare måste ni (styrelsen) ikläda er rollen som marknadsförare och skapa produkter och event där ni kan få betydligt bättre marginaler än dessa 50 %. Låt säga att varje förälder och dess närmsta istället för att köpa lotter för 200 kr per år skulle bli stödmedlemmar och betala en medlemsavgift på 200 kr... Dessutom skulle medlemsstatistiken förbättras, vilket kan användas i dialogen med sponsorer.

Nu över till det moraliska.
Om man nu kan prata om moral inom den moderna föreningsverksamheten.
Som jag skrev inledningsvis så har jag alltid ifrågasatt detta agerande. Många gånger har jag fått förståelse för min synpunkt, andra gången har man sagt "jo, men så är det ju överallt". Vissa föreningar ställer till och med lottförsäljningen som et ultimatum för att få vara med.

För en tid läste jag en intressant artikel av Joel Dahlgren på e24.se som tog upp detta ämne.

I artikeln har han frågat Christer Palin som är jurist på Riksidrottsförbundet om föreningarna har rätt att utesluta barnen som inte säljer lotter och fått följande svar:

- Nej, det gör man naturligtvis inte. Men medlemmen kanske kan bidra med något annat än att sälja lotter

Läs gärna mer om detta i artikeln på e24.se

Jag vill bara uppmana föräldrar, ledare och föreningar att tänka om!
Givetvis ska man ställa upp och hjälpa till och bidra till verksamheten i den förening man är med i. Men olika personer kan bidra med olika saker utifrån förmåga, möjlighet och intresse. Det är så föreningslivet har växt fram Och även om saker förändras så är jag övertygad om att det är grunden för föreningsverksamhet. Annars är det dags att bolagisera verksamheten och göra business av det. Om inte förr så får styrelsen och kassören börja fundera på vad riktig marknadsföring innebär.

Per Joehns - Er filosofiske vän, för stunden insyltad i föreningsideologins grunder!

"Vi lever mellan två tjuvar - ånger från gårdagen och rädsla för morgondagen"

Benjamin Disraeli, Premiärminister i Storbritannien (1800-talet).

Jag har länge kämpat emot iPhone och iPad hysterin, just för att det varit en hysteri. Men nu sitter jag här med bägge dessa produkter i min hand... Och jag ska nu möte denna smarta värld med en skeptisk nyfikenhet. Det kunde säkert lika gärna varit Android produkter. Det är egentligen inte produkten utensilier konceptet som jag är nyfiken på. Jag gillar att vara uppkopplad och känner en nyfikenhet inför möjligheten att inhämta information när behöver den. Men ni som känner mig vet att jag ofta funderar över vilken affärsnytta saker och ting kan bidra med. I alla fall när jag går in i min yrkesroll, och den befinner jag mig nästan i dygnet runt. Precis som alla andra tekniker så finns det en barndomsperiod där vi leker och testar oss fram. När vi sedan går in i tonåren börjar vi forma och konkretisera vår inriktning. Lek blir allvar och vi fokuserar mer på nytta än nöje. Jag ser fram emot att få återkomma till detta tema och få delge er mina tankar. Er filosof vid pennan, förlåt iPaden... Per Joehns

Nytt år, nya förväntningar! Efter ett minst sagt intensivt 2010 har jag nu vänt blad i kalendern och funderar över 2011 har att erbjuda. En sak som fått stå tillbaka under det förra året är mina filosofiska inlägg på bloggen. Nja, stå tillbaka var kanske till och med en underdrift, de har varit obefintliga. Men det saknas inte ämnen för mitt skrivande, däremot har det varit lite för få timmar på dygnet under 2010. Blickar jag framåt finns det en mängd intressanta projekt som jag hoppas kunna återkomma till. God Fortsättning!

... det måste vara två sidor av den tillrättalagda sanningens mynt!

Ja, sätten att kommunicera och hålla omvärlden informerad om vad man gör, känner, tycker etc. blir bara fler och fler.

Inledningsvis så kände jag en lätt bris av stress över alla dessa kanaler. Kanske ett tecken på att jag trotts allt är 70-talist och inte 80- eller 90-talist. Vilket innebär att jag fortfarande kan njuta av en tidning i papper, ett telefonsamtal och framförallt ett personligt möte.

I början tyckte jag också att det var rätt lätt att skilja dessa forum åt, men i dag flyter de allt mer ihop.

Blogg - När man vill förmedla och uttryck ett budskap eller en åsikt. Ett lite längre inlägg där karaktären kan vara filosofisk, fakta inriktad eller säljande. Har haft stor framgång för personer som tycker att deras privatliv bör exponeras till allmän beskådan.

Twitter - Kortvarianten av bloggandet för personer som inte har den verbala förmågan att lägga ut texten. Kan också används av personer som lider av "sms tumme" och därmed inte kan hjälpa att de inte kan skriva hela ord utan måste använda förkortningar och konstiga tecken.

LinkedIn - Professionellt nätverk som fortfarande håller stilen. Lite snack och mycket verkstad. Det vill säga används för att underhålla det sociala nätverket ur ett mer yrkesmässigt perspektiv.

MSN - Fungerar fortfarande utmärkt för att hålla enskilda samtal såväl privat som i yrkeslivet.

Skype - Vad hände? Känns som att Skype mer har blivit ett komplement till MSN som chatt verktyg. Jag hoppas dock att detta bara är ett faktum inom min bekantskapskrets. Jag gillar nämligen tanken med Skype och använder den själv för att prata med kompisar som flytt landets gränser.

Vem har kommit på att 24 timmar är det antal timmar en människa behöver för att hinna med det man måste/önskar på ett dygn. För min del så känns det som att jag är back redan när klockan ringer och det är dags att slå upp de ljusblå.

Antingen vill jag för mycket, gör saker för sakta eller så är helt enkelt dygnet felkonstruerat.