joehns

I dag var jag ute och lunchade med ledningen för ett medelstort företag. På väg till restaurangen får en av killarna ett sms som antyder att en affär för x antal tiotals miljoner nog gick om intet.

Koncernchefen, som också är med, läser sms:et och konstaterar lugnt GAME OVER.

Kommentaren var så härlig att höra. Affärer är inte alltid en kamp på liv och död, ibland måste man tillåtas ha lite distans till det som sker. Framförallt är man vet att man har gjort vad man kunnat fram tills beskedet kommer.

När jag ändå är inne ungdomliga nätverksentreprenörer så kan jag inte låta bli att beundra Katrine Kielos.

Att många ungdomar har tagit för sig i det nya nätverkssamhället har vi sett otaliga exempel på. Det som skiljer Katrine Kielos från de andra exemplen jag läst är att hon valt den politiska arenan. Eller rättare sagt en alternativ arena. Istället för att gå den traditionella vägen genom ett ungdomsförbund och några mindre betydelsefulla, men ack så viktiga, poster i någon kommunal nämnd valde hon Internet.

I Veckan Affärer (nr 08/21) finns en artikel om hur Katrine, som då var bosatt i USA, startade en sosseblogg. Ett sätt för henne att vädra sina politiska åsikter utan att ta vägen genom ett parti. En av Expressens redaktörer fick nys om henne och på den banan är det. Hon inledde med att på Expressens uppdrag skriva en positiv artikel på Pär Nuder.  Bara det att skriva en positiv artikel i en kvällstidning är en sensation som kräver sin egen blogg inlägg, eller rent av sin egen blogg.

Utan att lägga någon politisk värdering så tycker jag att det är ett sundhetstecken att ungdomar anpassar sig och hittar nya vägar för att få ut sin politiska åsikt. Jag har annars haft svårt för att se vad som skall hända med demokratin när köttberget med 40-talister som taktfast kilat sig fast i maktens korridorer nu skall gå hem och ställa krav på samhället som välbärgade pensionärer. Därför är det också positivt att vi nu har en statsminister som inte avslutar sin karriär som partiledare utan som är verksam mitt i livet.

Det här med att agera på olika arenor är ett intressant område. Jag kan varmt rekommendera boken Jaget och maskerna av Erving Goffman. Den belyser hur vi som individer agerar i olika roller på olika scener.  Vi är föräldrar hemma, arbetskamrater på jobbet och kanske tränare i föreningen.

Er filosofiske vän i gränslandet mot ideologi och samhällsdebatt

I mitt förra inlägg berörde jag det faktum att allt fler bygger upp ett varumärke kring sig själva. Detta är i och för sig inget nytt. Börje Salming, Greta Garbo och Björn Borg är exempel på personer som inte behöver presenteras mer än en gång. Några av dem har dessutom lyckats produktifiera sig.

Nej, det som är nytt är istället:

•·         Möjligheten att kostnadseffektivt nå dit, vilket i praktiken stavas Internet.

•·         Skillnaden att i dag är det kunskapen och inte produkten som, säljs.

Bröderna Schulman är ett bra exempel på hur man med åsikter, intensitet och en uppkoppling till Internet kan skapa sig ett namn och bygga upp ett varumärke. Kanske bli inte varumärket lika långlivat som SKF, Ericsson och andra industri klenoder. Men det kommer de 80-talister och 90-talister som nu är på väg att på allvar sätta sin prägel på vuxenlivet inte att bry sig om. Bara de tjänar pengar, har roligt och får verka i sina sociala nätverk.

•·         Är jag bitter, svar NEJ

•·         Är det häftigt, svar KANSKE

•·         Är det ett tecken på att varje generation har sina referensramar kring vad som gäller, svar JA

En annan profil som skapat sig ett varumärke som är det samma som hans person är Anton Johansson. I senaste numret av Veckans Affärer (nr 08/21) har affärspressen uppmärksammat att en kille som fortfarande är gymnasist genom att delta i sociala nätverk, forum skapat sig et namn som bygger på kunskap istället för produkt. Det handlar om kunskapen att operera i de forum, chattar och sociala nätverk som ryms inom webben 2.0. Men det handlar lika mycket om den kunskap han byggt upp om webbranschen. Det är ytterligare ett bevis på att kunskapssamhället har slått in dörrarna med full kraft.

Er filosofiske vän som funderar på om han håller på att bli gammal... Enligt EU:s definition så är man ungdom upp till 29 år. Den mest optimistiska definition som jag hittat på detta begrepp, men sorry, jag har fallit även för denna gräns för länge sen. Men vad häftigt det är att blanda kunskap från olika generationer...

Linda Skugge är tjejen som är ett lysande exempel på hur allt fler, framförallt unga människor, arbetar med sig själv som varumärke. Inte minst genom att synas och verka genom Internet.

För många är Linda Skugge känd som åsiktsmaskin på Expressen. Men sedan en tid tillbaka har hon fixas ett förhållande mellan Webben 2.0 och Gutenberg.

Genom sitt företag Vulkan ger hon dig och mig möjlighet att publicera våra verk till försäljning. För mig har det alltid varit en våt dröm att få publicera mitt eget verk. Till skillnad från Henning Mankell, Liza Marklund, Mons Kallenstoft och Stieg Larsson så ligger inte mitt fokus på spännande svenska kriminalare. Nej, istället vill jag samla mina tankar kring organisation och ledarskap. Typiskt Per säger ni som känner mig. Visst, men sån är jag. Jag har en längre tid haft tanken på att skriva en ledarskapsbok för ungdomar. Jag var själv väldigt ung när jag för första gången blev ordförande och tränare i en förening. Innan jag får allt för mycket distans till ungdomen vill jag samla mina tankar och erfarenheter till nya lovande ledare.  Nu ska jag bara först fundera ut hur dygnet kan få 25 timmar så att där blir två timmar över till skrivandet.

Gör som jag, besök VULKAN och bli inspirerad. Skulle du bli före mig så lova att göra releasen på denna blogg så lovar jag att köpta ett exemplar.

Er filosofiske vän som nu funderar i litterära banor...

I samband med att Ängelholms Näringsliv i dag bjudit in till medlemskväll så var Rögles sportchef, Roger Hansson, inbjuden för att berätta om lagets väg till elitserien. Säga vad man vill men den grabben har fötterna tryggt placerade i den skånska myllan.

Det var skönt att höra hur Roger 2008 fortfarande har tron på att idrott inte bara är pengar utan att det finns en själ och ett hjärta för klubben och idrotten som har minst lika stor betydelse.

Som trogen Löven supporter sen barnsben så måste ja ge Roger och Rögle all heder för det sätt man resonerar kring idrotten. Väl medveten om att det säkert finns tusen där ute som skulle kunna vitna om Rögle som en elitskola där bredden av ungdom inte platsar.

Till hösten ser jag fram emot att se Rögle kriga om en fortsatt plats i finrummet. Samtidigt får jag väl bege mig ner till Malmö och Sveriges dyraste hall i allsvenskan för att se Löven piska Malmö.

Vem sa att allt är tillåtet i krig, kärlek och idrott....

Jag är 70-talist och känner mig just nu som en hamburgare.

Ovanför mig har jag 80-talisterna som likt ett smörgåsbord dukar upp möjligheter och valfrihet. Den ena hamburgaren är inte lik den andra och vi byter pålägg allt eftersom det vi känner att det tillför oss något. Rostad lök innebär att denna vecka jobbar 80-talisten som konsult för något häftigt företag vars varumärke man vill associeras med. Om ett halvår känns detta ganska B och en kontakt/vän på Facebook tipsar om ett företag som har 80-talistens värderingar och som skulle kunna erbjuda ett uppdrag i NY. En stad som just nu andas denna 80-talist vibrationer.

Under mig har jag 50- och 60-talisterna som tryggt och lugnt håller på att ta över 40-talisternas roll som samhällets erfarenhetsbank. Dessa talar om långsiktiga yrkesval och att bygga en karriär på erfarenheter och kännedom om organisationen. Lika säkert som att ketchupen skall ligga unders i hamburgaren.

Däremellan återfinns jag själv, 70-talisten, som ska hålla ihop dessa falanger och se till att det trots allt smakar hamburgare. Kanske tar jag på mig en för stor uppgift eller sätter för stort värde på min egen roll. Men det är väl så vi 70-talister är. Vi vill gå in i en organisation för att leda.

För er som har en liten inblick i IT världen så har det inte undgått någon att Microsoft uppvaktat Yahoo. Denna invit, precis som den invit som AOL gav TradeDoubler för ett år sedan, väcker många frågetecken.

Vad är det som får en investerare att gräva så djup i kassakistan?

Det är inga små summor som spenderas, och då talar jag inte om absoluta belopp. För det är ingen tvekan om att de Microsoft har ekonomiska resurser att tillgå. Nej, istället frågar jag mig vad det är man värderar när man är beredd att som i det här fallet betala 60 ggr årsvinsten. Det måste vara enorma tekniska och ekonomiska synergier som ligger bakom en sådan värdering. Möjligheten att spela ut en konkurrent från marknaden har givetvis sin poäng. Men kanske ännu viktigare att komma över en viss teknisk plattform.

Det personliga varumärket har sitt pris, går heder eller affärer först?

Jerry Yang  (Yahoo) är kanske den som främst utmanar sin person. Genom att kategoriskt nobba budet visar han att spekulation och affärstransaktioner inte helt har tagit över den finansiella arenan. Ännu finns det en heder i att värna om det man byggt upp i företaget. En långsiktighet som får mig att tänka på att det tog Wallenberg sfären 90 år att lämna Scania. Men Jerry Yang gör det med livet som insats när han snuvar investerare i Yahoo på möjligheten att göra en snygg Exit. För jag tror inte att dessa investerare för 5 öre ville tänka på långsiktighet och företagets själ när Jerry Yang och de övriga i ledningen valde att nobba budet. När engagemanget i ett företag inte handlar om genuint ägande utan ät just en investering, ja då är det inte företagets resultat på sista raden eller framtida eventuella tekniska landvinningar som bedöms. Nej då är det istället tillfället att efter en kortare tids optimering av företagets ekonomiska redovisning dags att plocka hem vinsten. Precis som vilken småsparare som helst skulle gjort med sina Telia aktier om denna folkets aktie valt att stiga istället för att sjunka när den såldes ut till folket.

Men även Steve Ballmer sätter sin person i skottgluggen. Microsoft har varit No One en längre tid och varje misslyckat uppköp blottar strupen på både företaget och dess ledning. Att Steve Ballmer utmanade en av de större aktörerna och fick backa visar på att den totala dominansen inte är så total. Nya tider har nya spelregler. Precis som Facit fick erfara när man på 80-talet envisades med att fortsätta tillverkningen av skrivmaskiner.

Per Joehns - Mannen som älskar ett filosofiskt inlägg gränslandet mellan IT och Business.

Östen Mäkitalo, Ericssons man bakom succén med NMT nätet  utryckte följande vid årets kompetensgala:

"Fråga inte så mycket! Det är lättare att få förlåtelse än att få tillstånd."

Ännu en av mina sanningar har nu kommit på pränt. I senaste numret av Tidningen Chef skriver man om en undersökning vid Karolinska institutet, Uppsala universitet och Centrum för folkhälsan. I denna undersökning har man kommit fram till att friska företag har en mycket högra av internt rekryterade chefer.

Jag har med en dåres envishet drivit denna linje i de organisationer jag varit verksam, men allt som ofta mötts av strutsar som snabbt stoppat ner huvudet i sanden eller som lilltjejen i Bullerbyn ställt sig mitt på gården, hållit för ögonen och trott att ingen ser dem.

Att rekrytera internt får individer att växa och ger företaget en möjlighet att ta tillvara på den erfarenhet som man varit med om att bekosta uppbyggnaden av. Dessutom så är startsträckan betydligt kortare och lönekraven lägre, vilket ökar på den ekonomiska aspekten av en internrekrytering. Sen behövs det friskt blod utifrån ibland, men kom då ihåg att kompisrekrytering allt som oftast leder till JA sägare och allt som oftast inte tillför så mycket friskt blod.

Puh.... det var skönt att få sagt....

För er som på ett lekfullt sätt vill närma er ämnet ledarskap så kan jag rekommendera boken Ledarksap enligt Puh (ni vet han björnen med distans till sig själv)

I en D-uppsats från Internationella Handelshögskolan i Jönköping konstateras att ärvt chefskap ger sämre vinst. För min del känns det skönt att ha fått vetenskapliga belägg för det jag länge trott.

Att vara chef innebär engagemang och en vilja som går ut över det vanliga. Ni som har följt min blogg har läst mitt tidigare inlägg om ideellt ledarskap och vilka drivkrafter som krävs för denna typ av ledarskap. Ett chefskap handlar om tvåsaker:

1. 
   Ledarrollen är en profession i sig själv. Dvs på samma sätt som du väljer att bli snickare kan du välja att bli ledare. Det krävs samma grad av yrkesskicklighet. Som snickare i byggandets ädla konst, som ledare i ledarskapets ädla konst.
   
2. Förståelse för verksamheten. Här finns det två nivåer. Antingen brinner man för det verksamhetsområde man är verksam inom. Detta är det vanligaste bland personer som startar egna företag. Eller så är man ledare ut i fingerspetsen och en del i ledarskapet är att kunna leda och ta tillvara den kunskap som finns hos de individer som är specialister inom sina respektive områden.

Att ärva en befattning är det samma som att inte själv få välja hur man skall förverkliga sig själv. Titta bara i er omgivning och se hur många som har samma yrkesroll som sina föräldrar. Där har ni säkert svaret på hur många procent det är som skulle klara av att ärva chefskapet inom tex ett familjeföretag.

Vi skriver den 24 mars i kalendern, det är annandag påsk och vintern har för första gången i år kommit till Skåne. Jag avslutade söndagskvällen med några minuter framför Tv:n och zappade då förbi SVT:s Kunskapskanalen där det visades ett program från ett nyinrättat elitgymnasium i Köpenhamn. Då min fru är skoledare och höll i makten (fjärrkontrollen) följde vi programmet.

Och det var inte utan att diskussionen kom igång. För av någon anledning så har jag synpunkter på utbildningssystemet, såväl utbildningssystem i allmänhet som det svenska i synnerhet. Därför var det intressant att se hur detta incitament till att skapa en skola för elitelever tog sin form. Skillnaden mot de elitskolor som finns i dag är att det var en öppen gymnasieutbildning utan några studieavgifter som utestänger den begåvade eleven med ett mindre bankkonto. Och så långt gillar jag idén.  Jag hävdar med dårens envishet att den skola vi har i dag är alldeles för likformig. Ser man på hur vi är som individer och vilka yrkes- och livsval vi gör senare i livet så kan det inte vara meningen att vi skall stöpas och formas i en och samma form.

Nu råkade det vara ett elitgymnasium i detta program, men min ståndpunkt ovan handlar inte om elittänkande, det handlar om ett mänskligt perspektiv. Ett perspektiv där varje individ ges möjligheter att utvecklas utifrån sitt eget perspektiv. Det kan handla om att vara teoretiskt eller praktiskt lagd, det kan handla om att vara språkbegåvad eller matematiskt intresserad osv.

Det som väckte starkast känslor i går var vilja att försöka trycka in så mycket som möjligt i eleverna och tro att man på detta sätt skapar framtidens maktelit. Att tvingas plugga dygnet runt med 5 timmars sömn och avsaknad av övrig social och fysisk aktivitet må skapa elitmänniskor. Men skapar inte ledare som kan skapa långsiktigt hållbara företag. Det blir kortsiktigt, teoretiskt, föga nytänkande och troligtvis egocentriska beslut. Det skapar tillfälligt fina siffror i redovisningen, men leder knappast till ett nytt Volvo eller Ericsson.

Nja, vis av egen erfarenhet så har jag skaffat mig den personliga utvecklingen långt ifrån föreläsningssalarna. Dessa har gett mig en plattform att stå på inom min profession (IT, organisation och ledarskap). Men min personliga utveckling har jag fått genom att tex inom idrotten få förtroendet frånvuxna att leda, organisera, projektera, marknadsföra... Att få förtroendet och befogenheten att testa mina idéer i praktiken, men samtidigt ha uppbackning.

Istället för att proppa schemat fullt med ännu fler ämnen tror jag att ett elitgymnasium skulle må bra av att lägga en större fokusering på att utveckla individen som person. Att bli bäst kräver hård satsning, det vet vi från elitidrotten. Men i utvecklingsplanen för en hårt satsande idrottare ingår återhämtning och reflektion. Något som knappast hinns med när skrivbordslampan släcks efter midnatt.

Jag är egentligen rätt trött på det senaste decenniets genusdebatt. Egentligen borde jag inte vara det då jag tillhör dem som inte annat vill än att det skall vara jämställt.  Men jag är trött på själva debatten och dess relativt enkelspåriga innehåll.

Jag tror att det är dags att ta debatten till en ny nivå. Framförallt eftersom den debatt som fortfarande drivs har sina rötter några tiotal år bakåt i tiden. Det går att diskutera jämställdhet ur många perspektiv. Det kan vara ett ekonomiskt perspektiv, ett geografiskt-, socialt- yrkesmässigt perspektiv etc.

Det som jag tror kommer att förändra debatten till något positivt är de faktum att de kvinnor som skriver sig som 80-talister i passet tar för sig på ett helt annat sätt. Själv är jag 70-talist och kan se hur mina jämnåriga tagit för sig och mer skall det bli. Och det är positivt och jag hoppas att debatten inte kommer att handla om 50 % lika utan istället handla om att varje individ skall ges utrymme och möjlighet att utveckla sig och sina intressen.  "Lika begreppet" är egentligen bara relevant när vi pratar lön. För givetvis så är jag för att man ska bedömas likvärdigt oavsett om man är man eller kvinna, på samma sätt som etnisk bakgrund inte skall få vara en avgörande parameter.

Men där slutar min bild av att jämlikhet handlar om att dela allt i 50 %. Jag tror nämligen att det kan knäcka båda könen. Det går inte att säga att man skall damsuga 50 %, passa barnen 50 %, göra karriär 50 % osv. Nej det handlar istället om att ge varje individ de bästa förutsättningar som finns för att kunna utvecklas. Det kan och kommer att innebära att arbetsfördelningen i många fall kommer att förändras, men inte med automatik. På samma sätt som man uppmanar män och kvinnor att ta för sig inom respektive område måste vi även fortsättningsvis låta oss vara dem vi är. Vi är inte lika till 100 %. Istället är det respekten för varandra som skall vara 100 %.

Rätt eller fel - Vad tycker du?

Har ni också upplevt hur livet ibland snurrar på allt fortare och fortare?

Visst är det en underbar känsla när man känner att allt mer saker i livet fall på plats. Familjer fungerar, barnen utvecklas och det finns många spännande projekt att ta tag i både på jobbet och hemma. Samtidigt som det nya vardagsrummet börjar anta den form man tänkt sig har man kommit på den där briljanta idén som skall presenteras för chefen.

Men så helt plötsligt infinner sig den där otäcka känslan av att inte riktigt räcka till. Dygnets 24 timmar skulle helt enkelt behöva vara 28, eller varför inte 32, eller 34 eller...

Det är då man känner det: Hjulet snurrar fast hamstern är död. Dvs omgivningens förväntningar och krav fortsätter att snurra på i ett vansinnigt tempo medan man ligger där utslagen bredvid och tittar på utan att ha förmågan att ta sig in och driva processen.

Men tack och lov så finns teorin om att ur allt kaos bringas det ordning. För hur det än är så brukar man kunna omprioritera, vänta in och sen vara uppe på banan igen.
Visst är det konstigt att vi inte lär oss från en gång till en annan. Jag tror i och för sig att det finns ett inre driv i de flesta av oss människor som gör att vi rycks med. På samma sätt som vi alltid tar den där extra biten tårta i fall det aldrig mer i livet skulle serveras tårta så rycks vi med som om det vore det sista intressanta projektet som vi fick vara med om.

Jag har en liten egen teori om livspusslet som kan sammanfattas med inspirationsfasen, marionettfasen och reflektionsfasen. Men mer om det vid ett senare tillfälle.

Kanske är det inte så konstigt att konsultrollen debatteras så flitigt i fackpressen just nu. En längre tids uppgång i konjunkturen har lett till fler IT projekt, större rörlighet på arbetsmarknaden. Detta i kombination med att många företag nu är inne i en ny översyn av sina affärssystem efter den stora vågen som sköljde över oss vid millenniumskiftet.

I fredagens nr av Computer Sweden sätter Magnus Prenkert och Fredrik Silfver ord på det vi alla nog egentligen känner.

Det är skillnad på konsult och konsult. Magnus och Fredrik väljer att benämna det som resurskonsulter och kunskapskonsulter. För mig är resurskonsulter ett begrepp som kom i och med bemanningsföretagens intåg på den svenska arbetsmarknaden. Tyvärr så har nog Nisse på Manpower gjort att begreppet konsult används för att benämna inhyrd arbetskraft istället för att benämna personer som tillfälligt eller under en längre tid tillför kompetens och nya perspektiv till de olika delarna i verksamhetsprocessen. Om det sedan handlar om en teknisk konsult som hjälper till att utveckla en ny produktionslina eller om det handlar om en kostymbeklädd snubbe med titeln managementkonsult på visitkortet spelar mindre roll.

Läs Magnus och Fredriks debattinlägg.

http://computersweden.idg.se/2.2683/1.141953

Det pratas väldigt mycket om att svensk forskning inte omsätts i företagande som i sin tur genererar produkter och sysselsättning. Och det må vara sant, men jag nöjer mig inte med att bifalla skribenterna . Och framförallt vill jag inte beklaga att några miljarders forskning inte resulterat i ett nytt Asea eller ett nytt Astra.  Nej så enkelt och linjärt är det sällan. Pengar in à Produkt ut. Det är i alla fall inte ett linjärt samband.

I Veckans Affärer (nr49/08) belyses ämnet i ett antal intressanta artiklar där det inledningsvis pratas om det engelska begreppet disruptors. Det vill säga att bygga något nytt som gör det gamla hopplöst dyrt och omodernt. Och här handlar det i de flesta fall inte om institutionaliserad grundforskning utan sunt bodförnuft och ett öppet affärssinne.

Även om jag inte hunnit bli lastgammal så kan jag inte låta bli att sätta detta i ett historiskt perspektiv och säga "vi som var med under IT-bubblan" . För det som hände under just IT-bubblan är ett exempel på hur affärsidéer och nya innovativa lösningar många gånger skapas av helt vanliga människor som har en vision och en idé om hur något kan göras bättre och mer länsamt.

Okej, jag får väl erkänna att merparten av de bolag som då växte fram led av röda siffror och redan har avslutat sin verksamhet. Men även om det blev brakförlust så tror jag att dessa belopp ändå står sig rätt väl som lärpengar i en jämförelse med den forskning som bedrivs. Och många av de misstag som begicks ligger i dag till grund för nya välmående och mer nyanserade försök till att bygga upp företag.

Nu inte sagt att forskning inte behövs, men jag tycker det är viktigt att lyfta fram att kreativitet och förmåga att omsätta idéer till praktisk handling inte har ett linjärt samband med antal högskolepoäng. Precis som genusdebatten förespråkar lika många kvinnor som män i företagsledningarna så tillhör jag dem som förespråka lika många som har gått LHS som har gått KTH. Dvs Livets Hårda Skola i kombination med Kungliga Tekniska Högskolan eller någon annan högskola är en väl som viktig faktor. På samma sätt tror jag på en mix mellan olika professioner. Ekonomer, ingenjörer och varför inte våga ta in pedagoger, humanister etc.

För er som vill få en inblick i hur det går att skapa nya affärsidéer på redan mogna marknader kan jag rekommendera att läsa Richard Normanns bok När kartan förändrar affärslandskapet. Jag har själv använt mig att Richards teorier i ett av mina examensarbeten där jag tittade på hur en av Sveriges största byggkoncerner arbetade med att optimera och maximera den interna handeln.

Att förändra affärslandskapet handlar om att rekonfigurera marknaden. Dvs. att utifrån den kunskap och resurser man förfogar över få skapa sig en ny position på marknaden genom att omdefiniera densamma.

Okej, lite filosofiska reflektioner kanske ändå skulle vara på sin plats.

Att gå från att vara anställd till att vara sin egen innebär att för omgivningen berätta att min verklighet/vardag nu ser annorlunda ut. Inte för att jag som person förändras utan för att ansvaret och förhållningssättet till det dagliga arbetet förändras. Borta är möjligheten att säga "Det får Kalle ta hand om, det är hans bord". Men denna förändring är såväl kalkylerad, som medvetengjord och önskad.

Det som har varit än mer intressant är att följa hur omgivningens reaktioner har skiftat. Den allra vanligaste reflektionen katalogiserar jag i gruppen NYFIKNA. De är de personer som har sagt GRATTIS och sedan vilja veta allt om vad vi ska göra, hur vi ska göra, var vi ska göra, vad vi känner...

I den andra gruppen, STRUTSARNA, har jag mött personer som likt strutsen stoppat huvudet i sanden och undvikt att behöva konfronteras med det faktum att jag nu befinner mig i en annan roll. Men vad beror det på? Är det osäkerhet, villrådighet, avundsjuka eller bryr man sig helt enkelt inte?

Det skulle vara roligt om du som läsare av bloggen skulle vilja reflektera över detta. Klicka på Kommentarer nedan hjälp mig filosofera i detta ämne.