joehns

Att växla ned (downshifta) är ett begrepp som det skrivs allt mer om. Att växla ned handlar i detta fall om att byta en 100 % fokusering på karriär där mor-/farföräldrar och vänner hjälper de hårt satsande småbarnsföräldrarna att uppnå något som kan liknas vid cloning utan delning. Ett fenomen som förmodligen hade berättigat en äran att ta emot Nobelpriset i fysik om man käckt koden.

Men vad är det som ligger bakom Downshift, ett Buzzword (modeord), som håller på att växa sig allt starkare i affärspressen. Det krävs inga högre studier i sociologi för att förstå att småbarnsföräldrar som båda arbetar 100 %, som vill nå framgång och samtidigt vill vara goda föräldrar funderar på alternativa sätt att få dygnets 24 timmar att gå ihop.

Men min lilla filosofiska hjärna nöjer sig inte med det svaret. Jag tror nämligen att det finns fler dimensioner som avgör om vi vill växla ned eller upp. Att det är downshift som just nu står på agendan beror på att media fokuserar på personer i 30-35 år åldern och att dessa är mitt uppe i såväl karriär som småbarnsåldern. Det faktum att vi 70-talister dessutom har fått för oss att båda ska göra karriär samtidigt gör inte saken sämre. Här väljer jag att lite barnsligt ge 40-talisterna skulden. Ni har helt enkelt skämt bort oss och satt ribban för vilken materialistiskt nivå som skall vara standard.

För att återgå till mina egna, högst personliga teorier, så tror jag det finns ett antal faktorer som påverkar att vi hamnar i ekorrhjulet som nu snurrar allt fortare.

Drivkraft
De allra flesta av oss vill prestera väl och ha ett gått anseende hos andra. Detta får oss att ge det där lilla extra som ger resultat men som i längden gör att vi lånar av vår egen reservkraft.

Tidens förändring
Ja och Nej! Visst det krävs mycket av den nutida homo sapiens för at bli framgångsrika.  Men kom ihåg att även om Sverige har en av Europas längsta arbetsveckor (40 timmar + lite övertid) så är den långt ifrån 12 timmars arbetsdagar 6 dagar i veckan. Vilket var standard när industrialiseringen hade sin framfart under senare hälften av 1800-talet. Däremot tror jag att allt mer arbete gått från att vara fysiskt till psykiskt pressande spelar in. Detta parallellt med det jag tidigare skrivit om att båda i ett förhållande ska göra karriär samtidigt. Vilket jag i och för sig inte har något emot, men det kräver kanske lite omprioriteringar.

Storstadsfenomenet
Det vill säga att vi jobbar i staden (här finns jobbet) men bor på landet (här finns boendet som vi har råd med). Detta gör att vi lägger 2 timmar om dagen på att resa. För så gick/cyklade vi till ortens fabrik. En resa som tog 5-15 minuter.  Ännu bättre var det när vi jobbade hemma på gården. Dåtidens distansarbetare?

Frågan i rubriken av ser vilken bakgrund man bör ha om man siktar på att bli en framgångsrik ledare/chef. Att få möjlighet att no the som modernt kallas Top Management.

 Sätter vi oss ner och tittar i historieböckerna så har 1880-talet och större delen av 1990-talet varit ingenjörernas tidevarv. Kreativt och gediget ingenjörsarbete ligger bakom framgångar som Nobel, Volvo, Aga och Bahco. Vinstgivande organisationer byggdes upp långsiktigt med ett gediget patent i botten.

Sen kom 80-talets Yuppie och förändrade tidsperspektivet. Det var inte längre långsiktig avkastning som värderades högst. Istället handlade det om snabba klipp där kortsiktiga värderingar fick en allt mer central roll. Nu fick ingenjören se sig omsprungen i korridorerna på HK av en till synes aldrig sinade ström av nyvakna yuppies.  Efter en tillfällig formsvacka efter fastighetskrisen så vaknade dessa snabbfotade ekonomer åter till liv och satte tänderna i finniga IT-Entreprenörer. Mixen av banbrytande tekniska landvinningar på Internet och möjligheten att snabbt få upp värdet på firman fick yuppien att byta ut sitt visitkort och istället skriva RISKKAPITALIST. Som alla trendforskare vet så kommer och går trender ungefär i takt med att normal Svensson byter bil. IT-Bubblan sprack och efterlämnade ett stort vakuum.

Då hände det som ingen trodde skulle hända. In på arena stiger Media. Och precis som min far brukar fråga sig vem Marknaden är när börsen faller och vem Icing är när Brynäs får ett domslut mot sig, så frågar jag mig ibland vem är media.  Hur som helst så har kändisskapet lyfts fram som en maktfaktor av media. I dag är det lika stor chans att nå en topp position i näringslivet genom att börja sin bana som programledare för Hjärnkontoret, göra ett seriöst inhopp i Big Brother eller avsluta en framgångsrik idrottskarriär som att föra en anonym tillvara i korridorerna på KTH eller Handels.

Jag ska inte ge något svar på om det är Ekonomen, Ingenjören eller Kändisen som är den givna vinnaren i dragkampen om att inte bara nå en position i näringslivet, utan även kunna leverera.

Upp till debatt! Vad tycker du? Jag har min uppfattning som jag gärna delger er. Men först vill jag veta vad ni tycker.

Vi skriver den 28 augusti I dagboken och jag håller så sakta på att vakna upp efter semester, regnskurar och allmänna förändringar I mitt liv.

Och mitt i all denna förvirring inser jag att jag inte skrivit en rad i min blogg sen sillburkarna var på väg till butikerna inför midsommaren.

Beror det på att min poetiska ådra kalkats igen? Nej knappast, snarare beror det på att livet snurrar på med jobbet, barnen, hustrun och lite vardagliga måsten. Men det är nog så det ska vara när man är på väg att bli medelålders. När blir man det förresten? Någon som har ett svar!

Eller så beror det på att jag inte kan bestämma mig för om en blogg skall innehålla enbart seriösa filosofiska/vetenskapliga inlägg eller om jag ska tillåta mig                       en mer frispråkig framtoning. Frågan aktualiseras nu när debatten om Facebook.com erövring av världen står på alla löpsedlarna. Förresten en av få gånger som Aftonbladet och Veckans affärer lyckas hålla samma nivå på journalistiken. Den debatt som varit den sista veckan har till mångt och mycket gått ut på att alla är där och alla riskerar att antingen svartmåla sig själv eller bli svartmålad av någon annan inför framtida arbetsgivare, partners, svärföräldrar etc. Men jag väljer att hålla mig neutral i debatten. Jag tror nämligen att det finns både vinnare och förlorare. Att Fredrik Reinfeldts identitet kopieras är helt klart orätt och tillhör baksidan på detta mynt. Att den enskilda individen får ett verktyg där han/hon kan kommunicera och visa upp en fasad är definitivt framsidan på myntet. Detta har fått mig till att fundera kring de lite mer seriösa nätverk som växt fram. Är det ett nyhetens behag, eller är det faktiskt så att nya kontakter knyts och affärer möjliggörs. Jag ska fundera vidare på detta och återkommer kanske i ett framtida inlägg.

Om jag har ursäkter för att jag inte bloggat under sommaren så har jag anledningar till att öka frekvensen av inlägg under hösten.

1.       Jag byter jobb.

2.       Jag börjar plugga på distans igen

3.       Jag älskar att dra paralleller mellan mina barns upptäckter och den vuxna verkligheten. Att jämföra hur min dotter (4år) tar befälet över sin lillebror (2år) på samma sätt som chefen gör på jobbet.

För att knyta ihop titeln på inlägget så får jag knyta an till min tid som DJ och lite ironiskt konstatera att Tomas Ledins gamla slagdänga är den som bäst sammanfattar den Skånska sommaren 2007. Även om nu Markoolios Ingen sommar utan reggae blev framröstad som årets sommarplåga.

Sommaren är kort, det mesta regnar bort?

Var går gränsen mellan erfarenhet och insnöad?

Vid en träff jag var på väcktes frågan kring hur verksamheten prioriteras. Vilka kriterier är det som styr och som är avgörande för vilka aktiviteter som skall prioriteras i organisationen?

Svaret blev:

Detta faller in under elfte och tolfte budorden:

Ur ett erfarenhetsperspektiv innebär svaret att man med åren lär sig att man inte behöver ha den senaste tekniken, jobba med de senaste metoderna och anamma de häftigaste tre (3) bokstavskombinationerna som gurus inom branschen slänger sig med. Att skynda långsamt ger oftast ett tillräckligt avtryck på marknaden för att organisationen skall fortsätta nå en viss grad av tillväxt.

Ur ett insnöat perspektiv innebär det att organisationen helt sonika struntar i allt vad omvärldsbevakning heter. Att marknaden förändras tar man igen notis av utan man står fast vid bilden av att kunna anvisa marknaden om vad som är rätt och fel.

Att allt inte är så bråttom som det sägs är nog ett sunt perspektiv där man låter andra göra misstagen och rätta till barnsjukdomarna på olika produkter och metoder innan dessa anammas.

MEN, det får aldrig gå så långt att man blundar för verkligheten.
Paradigmskiften förekommer, dvs tillfällen då kartan ritas om och helt nya förutsättningar gäller. Ines Uusman uttryckte en gång att Internet är en fluga som kanske blåser förbi. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. (Ines Uusman, 12 maj 1996). Att missa ett paradigmskifte innebär att man genast är akterseglad. Här gäller det istället att ligga i framkanten och vara den som rekonfigurerar marknaden och skapar paradigmskiften. Detta kan skapa försprång som räknas i år, även i tider som denna där produktcykler allt oftare räknas i månader istället för i år.

År 1 - Du lär dig organisationen och din roll

År 2 - Du genomför förändringar

År 3 - Du skördar frukten av arbetet.

(Är det någon som vet vad den heter så hör gärna av er till mig)

Vid tidpunkterna 3-4 år, 6-7 år, 13-14 år och vid 21 år så har vi tidpunkter då vi är på topp. Dvs tidpunkter då vi kan lämna uppdraget med hedern i behåll efter ett ofta väl genomfört verk. Att tala om hemmablind och bristande inspiration efter 3-4 år är kanske att ta i, men vid 6-7 år så börjar det hända saker. Tittar vi i skilsmässostatistiken så är det vid denna tidpunkt den första vågen av separationer inträffar. Inom näringslivet så finns det några klassiska exempel. P-G Gyllenhammar är kanske ett av de mer klassiska. Efter 21 år på Volvo så var Renault affären i princip i land. Efter 23 år lämnade P-G Volvo med svansen mellan benen. För egen del satt jag 10 år i förbundsstyrelsen för Skytte UO.

Och du gissar säkert rätt ? Hade jag lämnat efter 7 år så hade jag lämnat med flaggan i topp.

Personer som väljer att sitta kvar längre gör oftast inte bort sig, men deras driv avtar och kreativiteten är inte lika påtaglig. Rutin kan man leva på ett tag, men på dessa poster så behövs det även nytänkande och visionära vindar.

Detta ska sättas i relation till den hysteriska karusell som råder inom idrottsvärlden där tränare sparkas både en, två och tre gånger om året.

Min slutsats blir att kontinuitet är viktigt, men såväl organisationen som individen utvecklas när starka ledare/personligheter väljer att:

• Lära
• Verka
• Skörda
• Gå vidare

Per Joehns - Er filosofiske vän i ledarskapets djungel!

En av mina favoriter som krönikör just nu är Cecilia Aronsson som skriver i Veckans Affärer. Förmodligen för att jag inte delar hennes uppfattning i allt hon skriver, men instämmer i mycket. Det tvingar mig att fundera på om min uppfattning är rätt.

I Veckans Affärer nr 6/2007 skriver Cecilia om hur hon anser att facket hycklar om aktieutdelningarna. Detta kan man tycka vad man vill om och det finns säkert lika många argument för, som emot, de frikostiga aktieutdelningar vi nu ser läggas fram på stämmorna.

Det som jag tycker är intressant med krönikan är bilden av facket som den stora maktfaktorn på börsen. Detta är ett perspektiv som i alla fall jag ofta glömmer bort. Att ägarfamiljer, fondförvaltare och multinationella investmentbolag är storägare JA det har jag med mig i mina dagliga analyser. Men facket som storägare, NEJ det är något som oftast glöms bort i mina egna högst privata analyser av finansmarknaden.  

Under hela söndagen har jag reflekterat över en händelse som utspelade sig i morse.

Efter en allt för sen kväll ligger jag kvar i sängen och hör hur min fru resonerar med vår dotter (3,5 år).

Det är söndag och sonen (1,5 år) skall på babysim. Vi har fördelen att få ta med oss syskon vilket föranleder min fru att fråga dottern om hon tycker pappa ska följa med och simma eller om mamma och barnen skall åka själva.

Dottern uppmanas fråga pappa om saken och jag hör hur hon med bestämda steg närmar sig sovrummet. När hon kommer fram till sängen säger hon med klar och tydlig röst.

Ett förväntat frågetecken har helt plötsligt rättats ut till en rak och tydlig uppmaning. Snacka om chefsämne! På 20 sekunder lyckas hon förvandla sin förhoppning till en realitet genom att räta ut ett frågetecken till ett utropstecken föranledd av en ren uppmaning. Undras om hon är medveten om vilken list hon använt sig av. Hur hon med ordets makt och inom ramen för en för henne lagom stor portion av fri tolkning lyckats få situationen dit hon ville. Nu är det möjligen så att en dotter inför sin pappa har ett betydligt större övertag än en VD som skall förhandla med en blivande storkund. Men jag ser med spänd förväntan fram emot att få uppleva henne använda sin list i framtiden.

En stolt pappa som vill lära sig något nytt varje dag!

/Per Joehns

Läser en artikel i det sista numret av affärsmagasinet att:ention som handlar om ungdomar i USA som har tagit mikroekonomin på allvar.

Dessa ungdomar är sanna entreprenörer som utifrån sin kunskap ser till att få in pengar. Många av dessa får säkert in mer pengar än vad en vanlig arbetare får. Jag undrar hur de förvaltar sina pengar? Är de lika slipade när de intjänade pengarna skall investeras, dvs har de möjlighet att bygga upp något långsiktigt? Eller är det en smart mikroekonomi för att hålla sig ovanför vattenytan och få mat för dagen?

Nyfiken blev och jag skulle vilja veta mer om mikroekonomins möjligheter!

Finns det ett ideellt ledarskap? Inom idrotten pratas det vitt och brett om ideella ledare. Efter att i 25 år varit verksam inom ungdomsidrotten, allt ifrån förening till förbundsstyrelse, så förstår jag begreppet ideell ledare utifrån definitionen att personer lägger ner tid och engagemang utan att få betalt. Och fenomenet med ideella ledare är unikt i Sverige och grunden till den verksamhet vi har i dag. Men allt eftersom idrotten kommersialiserats har jag funderat på vad ideellt ledarskap är.

Att lägga ner större delen av sin fritid och i regel få ta pengar ur sin egen ficka för att kunna hålla på håller inte som argument när tränare, spelare och funktionärer på lite högre nivå tjänar storkovan. Nej det finns något som driver dessa individer och som inte stavas pengar. Det kan handla om tillfredställelsen att se barn och ungdomar utvecklas till goda individer Det kan handla om att samla in pengar till behövande för att rensa sitt eget dåliga samvete. Det kan handla om att man vill betala tillbaka till klubben det man själv fått när man var aktiv. Eller så handlar det om att man utvecklas som individ. Jag tror att jag själv kan skriva under på de allra flesta av dessa punkter. För de kronor jag tjänat på mitt engagemang går inte att ställa i proportion till de kostnader jag haft. Men den resa jag fått vara med om har varit värd varenda krona. Att få vara ledare för ungdomar vid ett JSM, att få höra nationalsången vid en landskamp, eller möjligheten att påverka i förbundsstyrelsen som 25 åring är utvecklande. Men det som har känts allra bäst har varit de barn och ungdomar som man har kunna hjälpa en bit på vägen och kunnat ge trygghet och självförtroende. Alla barn som har haft sin ända lugna timme i veckan den timme jag haft dem på träningen. De har haft ett helvete i skolan, hemma och bland kompisarna. Det är då man förstår vad ideellt ledarskap är.

Men glöm begreppet ideellt ledarskap som ett ledarskap där man gör något utan att få något. För den dag då man som person inte känner utveckling och tillfredsställelse i de man gör då är det inte någon skillnad på mig och Svennis. Money talks…

En VD på ett företag kan du få att stanna ett år till om du dubblar lönen, men vad gör du med en ideell ledare som inte längre känner att man får något tillbaka?

I debattens hörs nu allt fler nödrop från företag och forskare som varnar för att chefsförsörjningen är hotad. Få känner sig kallade att anta utmaningen att bli chef. Förmodligen i vetskap om att chefskapet innebär en stor uppoffring i form av engagemang, arbetstid och en evig kamp med samvetet om det är familjen och arbetsgivare som skall ha ens lojalitet. Själv är jag verksam inom IT sektorn där två andra faktorer gör sig allt mer påminda.

Specialisten – Det är okej att vara specialist! Allt fler får möjlighet att få bekräftelse för sina specialistkunskaper och har inte behov av att vara chef för att få uppmärksamhet och bra lön.

Intresset – Allt färre ungdomar söker sig till IT utbildningarna. På 5 år har antalet IT studenter som börjar sina studier på våren minskat från ca 24 000 till ca 2 500.

Men det är nog med chefsrekryteringen som med nyutexaminerade studenter. Få är kallade att lära upp dem. I stället söker man med ljus och lykta efter personer som varit ute ett tag och gjort några hundår och låtit någon annan tagit kostnaderna för misstagen. Jag har själv en IT examen i botten och har därefter parallellt med jobbet kompletterat min utbildning med en breddmagister i Organisation & Ledarskap vid Växjö Universitet. Jag tillhör den där kategorin som brinner för att utveckla verksamheter och ser IT som en del i affärsprocessen och inte som ett självändamål. Jag har därför roat mig med att försöka ta reda på vad som krävs för att få igång chefskarriären. Denna studie skall inte ses som vetenskaplig utan är nog mer av journalistisk karaktär.

Resultatet låter dock inte vänta på sig. Som specialist har man ett CV som talar om ens specialistkunskaper. Det innebär att vid en första gallring så faller man utanför ramen när en chefsbefattning kommer på tal. Det innebär att om det inte finns några chefssteg i den organisation man befinner sig i så gäller det att istället hitta en organisation där man kan ta första steget och få en notering i CV: n som ger en legitimitet i chefsrummet.

Sant/Falskt – Jag vet inte, men jag vill provocera fram en debatt. Vad krävs för att en individ med specialistkunskap och ett personligt intresse för ledningsrollen skall få möjligheten?

Men vad händer sen? I nr 6/2005 av det affärsmagasinet att:ention händer det som inte får hända. Som krönikör och professionell tyckare har Leif ett uppdämt behov av att komma med intellektuell kritik. Allt som oftast är det den svenska staten som får sin beskärda del. Och det är inte detta jag egentligen vänder mig emot för den kan väl ibland vara befogad. Istället tycker jag att det är beklagligt att en person med den kapacitet måste kräka på Sverige för att kunna imponeras av den utveckling som sker i bland annat Kina. Varför inte bara konstatera att Kina är ett land med en för tillgället fantastisk utveckling. Leif har en viktig frågeställning att avhandla; kunskapens betydelse för att fortsätta utvecklas som nation. Han belyser bland annat hur man i Danmark har lyckats med sina kaospiloter. Men gör inte misstaget att underminera läsarens möjlighet att få en inblick i dessa fantastiska projekt genom att hela tiden sarkastiskt klanka ner på Sveriges oförmåga att utveckla hjärnkapacitet. Vi kan säkert göra mer, men låt oss istället tänka i nya banor. Banor där vi inte fokuserar på det vi gör sämre än andra nationer utan istället fokusera på det vi kan göra bättre än andra nationer. Annars blir det som när vi harmar Norge för att bli bra på längdskidor igen; så länge man härmar kan man på sin höjd bli en god två. För att leda utvecklingen handlar det om att kunna rekonfigurera marknaden och bli en Prime Mover.

Fokusera inte på att bli bra på det du är dålig på, för under tiden du blir hyfsad på det du är dålig på kommer du även att bli hyfsad på det du var riktigt bra på.

Jag har i kväll arrangerat en personalkväll för personalen vid den grundskola som jag en gång var elev vid. Aktiviteten är något som vi kallar historiskt skytte, en femkamp med blåsrör, luftgevärsskytte etc.

Att möta sina tidigare läre är en speciell känsla. Den givna auktoriteten gentemot läraren är som bortblåst och konversationen kan föras på en jämnbördig nivå. I just denna specifika situation är det inte längre läraren, utan jag, som är den som kan och som instruerar.

Detta får mig till att reflektera över mitt första förbundsmöte som suppleant i  en förbundsstyrelse i ett idrottsförbund. Som 23 åring hade jag då rest till Boden för att medverka vid detta, för mig, mycket spännande möte. Jag såg framför mig hur jag skulle framstå som vilsen tonåring på jakt efter erfarenhet. Och så långt var det faktiskt rätt, jag var en vilsen tonåring (om än lite äldre) som var på mitt livs resa. När mötet pågått en timme fick jag dock en känsla inom mig som sa "var det inte mer än det här?", "är det människor som sitter här och inte några omänskliga experter?".

Detta fick mig att inse att det gäller att mixa respekten gentemot de som har erfarenhet med ett realistiskt antagande om att alla till slut är människor som sover, äter, gör fel, har något att tillföra etc. Om det sedan står Carl-Henric Svanberg, Sven-Göran Ericsson eller Per Joehns på visitkortet, ja det spelar egentligen inte så stor roll.

Godnatt!
Er filosofiske vän, Per Joehns

Välkommen till min nya blogg!

Något av det tråkigaste man kan börja sin sitt första inlägg på en blogg med är att berätta för användaren hur spännande det kommer att bli att blogga. Därför hoppar jag över allt sådant tjafs.

Istället vill jag ta tillfället i akt att bjuda in till en blogg där jag kommer att skriva, diskutera och debattera utifrån ett organisations och ledarskapsperspektiv.

Detta är områden som intresserar mig mycket och jag vill skapa en mixa av vetenskap och verklighet på ett spännade sätt. Det kan handla om böcker jag läst, artiklar jag snubblat över eller reflektioner som jag gör när jag vandrar runt i den synnerligen fantastiska verkligheten.

Välkomna!
Per Joehns