joehns

En av mina favoriter som krönikör just nu är Cecilia Aronsson som skriver i Veckans Affärer. Förmodligen för att jag inte delar hennes uppfattning i allt hon skriver, men instämmer i mycket. Det tvingar mig att fundera på om min uppfattning är rätt.

 

I Veckans Affärer nr 6/2007 skriver Cecilia om hur hon anser att facket hycklar om aktieutdelningarna. Detta kan man tycka vad man vill om och det finns säkert lika många argument för, som emot, de frikostiga aktieutdelningar vi nu ser läggas fram på stämmorna.

 

Det som jag tycker är intressant med krönikan är bilden av facket som den stora maktfaktorn på börsen. Detta är ett perspektiv som i alla fall jag ofta glömmer bort. Att ägarfamiljer, fondförvaltare och multinationella investmentbolag är storägare JA det har jag med mig i mina dagliga analyser. Men facket som storägare, NEJ det är något som oftast glöms bort i mina egna högst privata analyser av finansmarknaden.  

 Det får en osökt att fundera på hur aktiv/passiv en storägare skall och bör vara? Finns det något som säger att en stor ägare måste vara aktiv i de företag som han/hon går in i? Eller är det accepterat att se ett förvärv som en passiv placering där man släpper kontrollen och inte aktivt tar ansvar för vare sig tillsättning av ledning eller verksamhetens inriktning. Detta har inget med de ovan nämnda utdelningarna att göra utan skall ses i ett mer övergripande perspektiv.

Under hela söndagen har jag reflekterat över en händelse som utspelade sig i morse.

Efter en allt för sen kväll ligger jag kvar i sängen och hör hur min fru resonerar med vår dotter (3,5 år).

Det är söndag och sonen (1,5 år) skall på babysim. Vi har fördelen att få ta med oss syskon vilket föranleder min fru att fråga dottern om hon tycker pappa ska följa med och simma eller om mamma och barnen skall åka själva.

Dottern uppmanas fråga pappa om saken och jag hör hur hon med bestämda steg närmar sig sovrummet. När hon kommer fram till sängen säger hon med klar och tydlig röst.

 ”Pappa du ska med och simma i dag!”.  

Ett förväntat frågetecken har helt plötsligt rättats ut till en rak och tydlig uppmaning. Snacka om chefsämne! På 20 sekunder lyckas hon förvandla sin förhoppning till en realitet genom att räta ut ett frågetecken till ett utropstecken föranledd av en ren uppmaning. Undras om hon är medveten om vilken list hon använt sig av. Hur hon med ordets makt och inom ramen för en för henne lagom stor portion av fri tolkning lyckats få situationen dit hon ville. Nu är det möjligen så att en dotter inför sin pappa har ett betydligt större övertag än en VD som skall förhandla med en blivande storkund. Men jag ser med spänd förväntan fram emot att få uppleva henne använda sin list i framtiden.

 

En stolt pappa som vill lära sig något nytt varje dag!

/Per Joehns