Från elev till likställd
Jag har i kväll arrangerat en personalkväll för personalen vid den grundskola som jag en gång var elev vid. Aktiviteten är något som vi kallar historiskt skytte, en femkamp med blåsrör, luftgevärsskytte etc.
Att möta sina tidigare läre är en speciell känsla. Den givna auktoriteten gentemot läraren är som bortblåst och konversationen kan föras på en jämnbördig nivå. I just denna specifika situation är det inte längre läraren, utan jag, som är den som kan och som instruerar.
Detta får mig till att reflektera över mitt första förbundsmöte som suppleant i en förbundsstyrelse i ett idrottsförbund. Som 23 åring hade jag då rest till Boden för att medverka vid detta, för mig, mycket spännande möte. Jag såg framför mig hur jag skulle framstå som vilsen tonåring på jakt efter erfarenhet. Och så långt var det faktiskt rätt, jag var en vilsen tonåring (om än lite äldre) som var på mitt livs resa. När mötet pågått en timme fick jag dock en känsla inom mig som sa "var det inte mer än det här?", "är det människor som sitter här och inte några omänskliga experter?".
Detta fick mig att inse att det gäller att mixa respekten gentemot de som har erfarenhet med ett realistiskt antagande om att alla till slut är människor som sover, äter, gör fel, har något att tillföra etc. Om det sedan står Carl-Henric Svanberg, Sven-Göran Ericsson eller Per Joehns på visitkortet, ja det spelar egentligen inte så stor roll.
I natt är jag din...
Precis när man är så pass trött att man sitter på sängkanten och inte orkar lägga sig så händer något inom mig. Då helt plötsligt får jag för mig att göra allt det där som ligger i "borde ha varit gjort högen" på mitt skrivbord. Jag vet inte om detta sker för att jag ska rensa mitt samvete efter att ha gjort mindre vettiga saker under kvällen eller om det är ställtiden som har verkat.
Det får vara hur det vill med den saken, men resultatet blir alltid det samma. Det vill säga att jag vaknar upp på morgonen och funderar på varför jag inte gick och lade mig lite tidigare kvällen innan. I samma andetag lovar jag mig själv att i kväll ska jag allt gå och lägga mig i tid. Och i samma andetag lovar jag mig själv dessutom att jag innan jag går och lägger mig ska ut och jogga en runda. Framför mig ser jag löpsedlarna från kvällstidningarna där kända personer berättar hur effektiva de är i sina respektive yrkesroller nu när de sover, äter och motionerar enligt regelboken. Och jag vet ju hur sant det är. Men ändå känner jag mig som den där småbarnsföräldern som alltid har känslan av att vara en sämre förälder än de andra barnens föräldrar.
Detta leder mig osökt in på ett intressant fenomen inom ledarskap och karriär, nämligen skillnaden mellan den verklighet vi tror vi lever i och den vi i själva verket lever i. Men detta får jag återkomma till lite senare. Nu ska jag istället åter igen gå och lägga mig aningen för sent.
Tur att man är småbarnsförälder så att man har något att ursäkta sig med när kollegorna på jobbet undrar varför man ser ut som om man haft studentskiva.
Godnatt!
Er filosofiske vän, Per Joehns
Organisation & ledarskap - Min utgångspunkt
Välkommen till min nya blogg!
Något av det tråkigaste man kan börja sin sitt första inlägg på en blogg med är att berätta för användaren hur spännande det kommer att bli att blogga. Därför hoppar jag över allt sådant tjafs.
Istället vill jag ta tillfället i akt att bjuda in till en blogg där jag kommer att skriva, diskutera och debattera utifrån ett organisations och ledarskapsperspektiv.
Detta är områden som intresserar mig mycket och jag vill skapa en mixa av vetenskap och verklighet på ett spännade sätt. Det kan handla om böcker jag läst, artiklar jag snubblat över eller reflektioner som jag gör när jag vandrar runt i den synnerligen fantastiska verkligheten.
Välkomna!
Per Joehns
